Om trauma

Trauma får många att tänka på stora och svåra händelser, en tydligt försummad uppväxtmiljö. Så kan det se ut, men oftare är de trauman vi bär svåra att uppfatta, eftersom de är följden av ett system som kan vara ärvda i generationer. De har därför normaliserats. 

De yttrar sig i att vi otaliga gånger inte ha blivit bemött på det sätt vi hade behövt som barn. Den vuxne framför oss är då en stel gestalt. Vi blir då osedda och kan inte nå oss själva. Vi lever då i konsekvensen av den stress det då ger och försöker hantera den. Symtomen. 

All psykisk ohälsa skapar därför bindningar (medberoende/beroende) till tillstånd som måste bearbetas för att vi ska kunna nå till oss själva. Att synliggöra beteenden som vi skäms för. Beteenden som stressreducerar i stunden men skapar mer stress.  

Vi måste titta på helheten och inte diagnostisera delar av oss. Vi har ett sjukdomstillstånd, men vi är inte sjuka. På grund av det PTSD tillstånd vi befinner oss är vi inga fria varelser.

Det här gäller alla människor i olika hög grad. Det är upp till var och en hur mycket man upplever att det styr en och huruvida man vill ha hjälp. Vi är sällan medvetna om traumats kärna utan lever i konsekvenserna av dem. Det är som att leva i en bur av ångest, rädsla, smärta och skam. 

Trauma gör är att vi utraderar oss själva och egot får ha relationer till andra, medberoende. Ytterst åt andra hållet, att vi har en dysfunktionell relation till sex, bekräftelse och kärlek. Är vi ännu mer övergivna så måste vi även gå till kemiska beroenden.

Sjukdomsförloppet

1. Ett trauma uppstår

Trauma kan vara någonting tydligt, som ett sexuellt övergrepp eller att jag blir slagen, men för ett barn är ett trauma så mycket mer. Bara att födas och komma ut till någonting helt okänt är otroligt skrämmande och traumatiserande. Som barn är jag väldigt sårbar och helt utlämnad till miljön jag växer upp i. Om mina föräldrar inte är öppna och tillgängliga så skapar det ett gränslöst förhållande oss emellan. Gränserna är lösa och otydliga och gör det omöjligt för mig att se vart jag börjar och slutar. Mammas skuld och skam, blir min skuld och skam. Alla trauman bottnar i att jag på något sätt blivit avvisad, övergiven, sviken eller orespekterad. Jag måste då bli delaktig i mina föräldrars oförmågor och anpassa mig. Det är så sjukdomen flyttar in i mig.

2. Jag blir lämnad ensam i mitt trauma

För att bearbeta och ta hand om ett trauma behöver jag uttrycka och möta den smärta jag känner. Precis det försöker jag till en början göra som barn. Jag gråter och söker tröst hos mina föräldrar, men om de är oförmögna att möta mig i det, lämnas jag ensam i min sorg. Mamma kanske blir orolig eller rädd för att jag gråter, någon kanske tappar tålamodet och blir arg. Deras otillräcklighet tar över och gör att det jag känner inte får någon plats. Jag behöver en vuxen som är med mig och går igenom det jag känner och inte dömer mig eller låter deras egen rädsla ta över. Jag får gång på gång visat för mig att det jag känner eller uttrycker är fel och är någonting jag måste skämmas för och ta hand om själv. Skammen flyttar in.

3. Jag blir medberoende

Jag känner att mina föräldrar inte klarar av ta hand om allt det som bor i mig, men samtidigt måste jag som barn ha mina föräldrars omvårdnad för att överleva. Mitt enda val blir därför att stänga av eller gömma de känslor som familjen inte klarar av ta hand om. Jag blir det som förväntas av mig.

Jag agerar inte längre utifrån vart jag befinner mig och utifrån mina egna känslor eller behov. Jag distanserar mig från mig själv och ser på mig själv som ett projekt som ska klara av livet på bästa sätt. Jag lever inte längre mitt eget liv utan lever i ett kontrollerande av mig själv och min omgivning.

Motståndet mot vad som gjorde mig illa som liten blir mitt livsvillkor. Jag kämpar emot en makt istället för att stå på egna ben. Villkoret för min existens blir att finnas där för andra eller fylla en funktion i olika relationer. Jag bär på min oro och rädsla i en bubbla av ensamhet och agerar utåt i hopp om att sticka hål på bubblan och slippa allting som jag bär på.

4. Utagerandet blir min bästa vän

När jag får en obehagskänsla eller känner att livet blir för svårt för mig att hantera så måste jag fly därifrån. Jag har ingen kontakt med det som är jag och det skrämmer mig att möta den personen. När jag befinner mig i det här tillståndet känns det som att jag kommer att dö om jag inte får min drog. Det kan vara sex, alkohol, mat, jobb eller egentligen vad som helst. Det sunda och logiska sättet att ta hand om smärta eller oro är att möta och dela med mig om vad jag känner. Men eftersom jag lever i en i en världsbild där jag är ensam och inte själv har förmågan att möta mig själv så blir mitt enda sätt att överleva smärtan att försöka fly ifrån den. Det kanske hjälper för stunden men skammen som kommer efter gör att jag bekräftar känslan jag hade som barn. Att det är något fel på mig, att jag inte är värd att älskas, att jag bara ställer till med problem och jag måste fortsätta att vara ensam.

Absolutions logotyp

Om du känner att du är i behov av hjälp kan du kontakta oss på telefon, skriva, komma förbi på ett kortare kostnadsfritt samtal, eller boka in en tid.

Ringa: 08-508 668 33, öppet 10-19.

Eller skriv till oss om du har frågor: