Beroendesjukdomen växer i ensamhet och isolering och vår erfarenhet är att det mest läkande är att frigöra oss från våra destruktiva mönster i ett tryggt och kärleksfullt sammanhang tillsammans med andra människor. Absolutions behandling sker därför främst i grupp, och grundar sig i huvudsak i anknytnings- och systemteori. Vi arbetar gärna gestaltterapeutiskt.
Här kan du läsa om vårt förhållningssätt, vad gestaltterapi innebär och vad ett trauma är samt hur sjukdomen uppstår.
Gestaltterapi bygger på att se helheten och uppfatta vad som sker här och nu. Det som bor i oss gestaltar sig i mötet med en annan människa. Jag traumaupprepar de möten jag hade som barn i de möten jag har här och nu. Jag formades till den jag är idag i mötet med mina föräldrar, så det är just i ett ärligt möte med en annan människa jag kan få syn på vilka behov jag har berövat mig, hur jag dömer mig själv eller hur jag ser på världen.
Vår arbetsmetod som terapeuter består delvis av övningar, såsom familjekonstellation eller rollspel. Men den kanske största delen är att vi är med klienten och tillsammans i grupp möter det som klienten inte vågar eller kan möta själv. När jag blir bemött med en genuin nyfikenhet och ett intresse för mig som person så vågar jag förr eller senare släppa taget och blotta det som är jag. Jag kan i och med det se vad som är mitt ansvar och få tillbaka makten över mitt eget liv.
Behandlingen knyter an till 12-stegsfilosofin.
Kapitulation – primär
Steg 1 till 4
Läkning – fördjupning
Steg 5 till 8
Tillväxt – utbildning
Steg 9 till 12
Ett trauma är ett sår som behöver läka. För att läka ett sår behöver jag upptäcka vart såret är och behandla det därefter. Att möta det traumat är förknippat med sådan skräck, att jag så länge som det bara går, gör allt för att undvika att gå dit. Det blir därför så att jag kanske bara lindrar de symptom som uppstår, eller desperat försöker fly bort ifrån det. Jag sätter plåster på mitt brutna ben, eller så försöker jag springa vidare och märker inte att benet är av.
Det är först när det gör så pass ont att jag inte längre kan blunda för smärtan som jag får en möjlighet att ta hand om det. Det blir en öppning in i min sargade själ. Där behöver jag vägledning och stöd för att våga vara kvar och möta mig själv. Jag behöver en grupp som ser mig och bekräftar att det jag känner är okej, att jag är okej.
Traumat är att jag har blivit avbruten i min process att bli en egen individ som barn. På något sätt har jag blivit avvisad, övergiven eller sviken i min egen resa att upptäcka mig själv och världen. Det gör att jag inte längre har förmågan att lita på omvärlden utan ständigt måste vara beredd på att det som en gång har hänt kommer att hända igen. Jag avbryter mig själv på samma sätt som jag blev avbruten som barn. Jag avvisar, överger och sviker det som är jag för att skydda mitt sårade inre barn.
Att bearbeta mitt trauma är att bli fri från den världsbild jag har växt upp i: att jag ska bita ihop, att jag ska klara mig själv, att jag måste prestera för att få vara med.
Det kan vara någonting tydligt, som ett sexuellt övergrepp eller att jag blir slagen, men för ett barn är ett trauma så mycket mer. Bara att födas och komma ut till någonting helt okänt är otroligt läskigt och väldigt traumatiserande. Som barn är jag väldigt sårbar och därför blir det i princip omöjligt för mig att inte ta skada av den miljö jag växer upp i. Om inte mina föräldrar är öppna och tillgängliga så skapar det ett gränslöst förhållande oss emellan. Gränserna är lösa och otydliga och gör det omöjligt för mig att se vart jag börjar och slutar. Mammas skuld och skam, blir min skuld och skam. Alla trauman bottnar i att jag på något sätt blivit avvisad, övergiven, sviken eller orespekterad.
För att bearbeta och ta hand om ett trauma behöver jag uttrycka och möta den smärta jag känner. Precis det försöker jag till en början göra som barn. Jag gråter och söker tröst hos mina föräldrar, men om de är oförmögna att möta mig i det, lämnas jag ensam i min sorg. Mamma kanske blir orolig eller rädd för att jag gråter, någon kanske tappar tålamodet och blir arg. Deras otillräcklighet tar över och gör att det jag känner inte får någon plats. Jag behöver en vuxen som är med mig och går igenom det jag känner och inte dömer mig eller låter deras egen rädsla ta över. Jag får gång på gång visat för mig att det jag känner eller uttrycker är fel och är någonting jag måste skämmas för och ta hand om själv.
Jag känner att mina föräldrar inte klarar av ta hand om allt det som bor i mig, men samtidigt måste jag som barn ha mina föräldrars omvårdnad för att överleva. Mitt enda val blir därför att stänga av eller gömma det känslor som familjen inte klarar av ta hand om. Jag blir det som förväntas av mig.
Jag agerar inte längre utifrån vart jag befinner mig och utifrån mina egna känslor eller behov. Jag distanserar mig från mig själv och ser på mig själv som ett projekt som ska klara av livet på bästa sättet. Jag lever inte längre mitt eget liv utan lever i ett kontrollerande av mig själv och min omgivning.
Motståndet mot vad som gjorde mig illa som liten blir mitt livsvillkor. Jag kämpar emot en makt istället för att stå på egna ben. Villkoret för min existens blir att finnas där för andra eller fylla en funktion i olika relationer. Jag bär på min oro och rädsla i en bubbla av ensamhet och agerar utåt i hopp om att sticka hål på bubblan och slippa allting som jag bär på.
När jag får en obehagskänsla eller känner att livet blir för svårt för mig att hantera så måste jag fly därifrån. Jag har ingen kontakt med det som är jag och det skrämmer mig att möta den personen. När jag befinner mig i det här tillståndet känns det som att jag kommer att dö om jag inte får min drog. Det kan vara sex, alkohol, jobb eller egentligen vad som helst. Det sunda och logiska sättet att ta hand om smärta eller oro är att möta och dela med mig om vad jag känner. Men eftersom jag lever i en i en världsbild där jag är ensam och inte själv har förmågan att möta mig själv så blir mitt enda sätt att överleva smärtan att försöka fly ifrån den. Det kanske hjälper för stunden men skammen som kommer efter gör att jag bekräftar känslan jag hade som barn. Att det är något fel på mig, att jag inte är värd att älskas, att jag bara ställer till med problem och jag måste fortsätta att vara ensam.