I dagens Aftonbladet berättar Absolutions om vad ett medberoende är och att det är dags att ta det på allvar.

Den oförkortade versionen finns här nedan.

 

Debattartikel i Aftonbladet 2017-07-12

Dags att förstå vad medberoende innebär

Medberoende är ett begrepp som fått allt större spridning och många känner igen sig i kännetecknen: ett överdrivet ansvarstagande, kontrollbehov, att inte kunna säga nej och sätta gränser.

Ursprungligen kommer begreppet från 12-stegsrörelsen och står för det beteende anhöriga till någon som är beroende utvecklar. Men det är inte hela sanningen. Medberoende är ett tillstånd bara av sig själv som kan leda till allvarliga konsekvenser.

Det är som att vissa trådar blir hängande lösa. Ett exempel är från en intervju med neuropsykologen Agneta Sandström, som disputerade med en avhandling om utmattningssyndrom 2010:
”En av kvinnorna berättade att hon klev upp 04.30 varje morgon för att stryka sina barns kläder, för att de skulle vara fina i skolan. När jag frågade om det verkligen var nödvändigt sa hon att hon inte ville känna sig som en slarvmaja.”

Det låter löjligt, men det är det inte. Någon har lärt henne att det är oerhört viktigt att inte vara en slarvmaja. Så hårt sitter det i henne att hon i vuxen ålder går upp 04.30 på morgonen för att stryka sina barns kläder, och så viktigt att hon presterar tills kroppen kollapsar.

Det är allvarligt.

Marie Åsberg, professor vid Karolinska institutet, och som utredde utmattningssyndrom när det uppmärksammades för första gången på 90-talet, säger :
”Så kallade maskrosbarn, personer som har haft det svårt under barndomen men klarat sig bra ändå, är överrepresenterade i statistiken. Kanske är de vana att tåla mycket belastning redan från barndomen och känner inte igen stressignalerna lika bra som andra.”

Men enligt vår erfarenhet är det inte kanske. Det är exakt så det förhåller sig.

Villkorad kärlek under uppväxten skapar överlevnadsstrategier som styr i vuxen ålder. Hur strategierna yttrar sig och vilka konsekvenserna blir beror på hur familjesystemet ser ut, och på vilka områden föräldrarna saknade kompetens. En konsekvens kan bli utmattning, en annan att fly in i ett beroende.

Alla är vi unika, alla är vi ändå lika.

Neuropsykologisk forskning visar att det vi utsätts för känslomässigt förändrar hjärnans struktur, och även omvänt att terapi kan reparera sådana skador. Vi vet också att det sätter djupa spår i ett barn att växa upp i en dysfunktionell familj. Inom 12-stegsrörelsen finns samlad kunskap sedan 30-talet om hur dysfunktion förs över från generation till generation.

Det är dags att knyta upp de lösa trådarna. Det är dags att se helheten, att använda den kunskap som finns tillgänglig. Det är dags att öppna ögonen för att medberoende är ett allvarligt tillstånd som kan, och behöver, behandlas.

Hur många människors liv ska få bli förstörda innan vi har modet att prata om vad som är problemet?